När jag hade träffat redaktören på bokförlaget för att prata om det som kanske skulle kunna bli min första bok la jag upp en Instagrambild från tågstation i Stockholm.

"Här sitter "Lantlollan på besök i storstaden" och väntar på tåget hem. Jag har gjort något riktigt roligt idag. Jag har träffat och pratat med ett bokförlag om något jag skrivit som kanske, kanske, kanske kommer att bli en bok...!!!"

Den bubblande viljan att berätta. Men också våndan över att berätta. Att svara på frågor.

Att vara öppen om det man hoppas så mycket på- och att därmed också vara öppen om eventuella besvikelser.

Tänk om det ändå inte blir något...

Fast samtidigt tänker jag:

Att ens få komma till ett bokförlag. Att ens få prata med en redaktör. Det är också steg. Stora steg.Värda att berätta om! Även om man kan känna sig lite blyg och rädd när man gör det.

Och även om det "bara är en lättläst bok".Samtidigt som jag vet att lätt att läsa inte behöver vara lätt att skriva. Och samtidigt som jag vet att lättläst är viktigt, viktigt. Inte minst idag när många har svårt att läsa "svårläst".  

Och någonstans inser jag redan efter besöket på bokförlaget att hur det än blir så har skrivandet kilat sig in i mitt liv nu. Skulle det inte bli något med denna bok så kommer jag att göra fler försök. Med andra saker.

Och några månader senare tänker jag att det kan ju bli lite svårt att inte berätta för någon att man försöker satsa på att skriva- när man går en skrivarutbildning på halvtid i två terminer. För jag sökte och kom in på Linnéuniversitetets 30-poängsutbildning "Att skriva barnlitteratur". 

Sånt kanske märks, på ett eller annat sätt. 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress