Vintermorgon. 2 januari 2015. Jag vaknar i vår husvagn som står på en vintercamping vid en skidbacke. Jag älskar att vintercampa. Jag älskar att åka skidor. Fast jag är en sån som aldrig skulle börja campa, definitivt aldrig skulle börja vintercampa och aldrig skulle börja åka skidor. Tur man kan ändra sig. Men jag älskar inte dagar då det knappt finns någon snö att åka på. Den här dagen är det en sådan dag.
 
Jag slö-surfar på telefon. Jag läser en blogg som skrivs av en kvinna, Ann-Charlotte Ekensten, som skriver barnböcker och lättlästa böcker. Och som precis som jag bloggar om husvagnsliv och resor. Det var så jag "hittade" henne, genom husvagnsintresset. I dagens blogginlägg berättar hon om drivkrafter bakom sitt skrivande. Bl.a. nämner hon att hon vill att hennes 8-åriga dotter, som har Down´s syndrom, ska ha många böcker att välja bland när hon blir äldre.
 
Jag tänker att sådana böcker skulle ju jag kunna skriva. Lättlästa böcker. Det är inte första gången jag tänker den tanken. Jag arbetar som psykolog, med personer med olika diagnoser. Intellektuella funktionsnedsättningar ingår alltså i min vardag sedan många år. Och jag älskar att skriva. Och jag vill skriva. Och kan hon så borde väl jag också kunna!? Det är i alla fall värt ett försök.
 
Så jag bestämmer mig för att låta skidorna vila den dagen. Jag ska börja skriva. Och jag skriver och skriver. Det blir fler dagar med snöbrist och skrivande. Maken och sonen åker skidor på den lilla snö som finns i backarna. Dottern snörvlar och är förkyld och ligger i sängen någon meter ifrån mig. Hon läser och läser. Jag skriver och skriver. På kvällarna läser jag upp det jag skrivit för familjen. Lite generad men faktiskt också lite imponerad över vad jag själv åstadkommit.
 
Efter ett tag har jag skrivit några korta texter som jag skickar in till ett förlag. Sedan är det bara att vänta på besked. Jag ställer in mig på standardrefuseringar och åker skidor medan jag väntar. Nu har snön kommit.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress