Krönika "De värsta barnböckerna är de viktigaste"

Läser en krönika av Åsa Erlandsson. Från mars 2013.
  
Och ja exakt.
Och det är sånt jag vill skriva. 
 
Vi behöver läsa annat också. 
Men det är viktigt att kunna läsa även om det jobbiga och svåra.
Få ord för det.
Förstå att det finns fler. "Det är inte bara jag".
Fast det kanske inte är någon som vågar prata om det.
 
Och även om det inte händer en själv så händer det någon annan.
Kanske för Kalle eller Anna i klassen.
Eller Elsa i huset bredvid. 
Eller Helmer på fotbollen.
 
Det är viktigt att våga prata prata. Öppna upp för samtal. 
Barn tänker. Barn märket. Barn undrar. Barn försöker förstå.
Vare sig vi pratar med dem om det svåra- eller inte.
 
Dock verkar det fortfarande inte givet att författarna vågar skriva om det svåra.
Eller att förlagen vågar ge ut det. 

Citat ur krönikan: 

(...)
Medan danska och norska barnboksförfattare vågar skriva om föräldrar
som super, pappor som sitter i fängelse och mammor som får psykoser, tassar svenska barnböcker fortfarande på tå. Författarna är oroliga över att göra fel, förlagen rädda att böckerna inte ska sälja och föräldrarna blir upprörda vid tanken på att barnen skulle bli upprörda. Svenska barnböcker går stadigt på i sina präktiga skor och det är som författaren Ulf Stark säger: ”Man kan inte ens publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.”

Visst, det känns inte så mysigt att krypa ner tillsammans vid godnattstunden och läsa ”Annas pappa får rättspsykiatrisk vård tillsammans. Men det kanske är viktigare än så, det kanske är nödvändigt! Iallafall i vissa lägen av livet. Barndomen är långt ifrån den där ljusa, sorglösa perioden som vi vuxna gärna vill drömma oss tillbaka till och när allt skiter sig är barnen de allra mest utsatta.
Även barn som lever i harmoniska familjer mår bra av en varsam skildring av hur världen ser ut för något annat barn, till exempel deras klasskompis.

Ibland är böcker din enda vän. Ibland är det bara i böckernas värld som den som känner sig lite udda och utanför kan känna igen sig. Ibland är det bara böckerna som säger ”du är inte ensam, du är okej, det är inte ditt fel”. Ibland räddar böcker liv.

Våld, död och misshandel är många barns vardag, hur ogärna vi än vill

tänka på det. Att inte låtsas om det är att svika dem en gång till – och en censurerad verklighet.