Jesper Juuls Men fatta då tar sitt avstamp i att han ofta känt sig irriterad och ibland också förargad på hur vi i vår kultur förhåller oss till tonåringar, nämligen som särskilt problematiska barn och ungdomar vars oskyldiga föräldrar måste söka sin tillflykt till källaren medan kriget rasar. Jesper Juul tycker att det är provocerande att denna åldersgrupp problematiseras bara för att de gör det de har kommit till världen för att göra- bli självständiga, ansvarsfulla och starka medlemmar i samhållet och i sina nuvarande och blivande familjer.
 
 
I boken får man bland annat träffa några familjer som fått träffa Jesper för att diskutera problem de har i sin vardag. Många av familjerna tar upp likartade problem och det handlar mycket om ansvar, tillit och vad man ska göra när ungdomarna inte gör som man säger. 
 
Det jag själv framförallt tar med mig till min vardag efter att ha läst boken är att coola ner mig med att fråga, tjata och försöka ha kontroll över saker. Jag måste lämna ifrån mig mer ansvar för saker så mina ungdomar får känna att de har och tar ansvar själva. Jag måste låta bli att känna mig som en dålig förälder om de har glömt gympapåsen eller nyckeln till skåpet i skolan hemma. Eller så får jag stå ut med att känna mig som en dålig förälder. Lita på att de växer med ansvaret. Är kapabla att klara saker, men också kapabla att lära sig av sina misstag. Även när det gäller större saker än gympapåsar och nycklar. Men jag ska förstås fortsätta vara tydlig med att jag finns här och gärna stöttar dem. När det behövs. Och även om jag inte kan vara säker på att deras hjärnor kan bedöma när jag behövs... 
 
Jag ska också vara ännu mer fokusera på att verkligen lyssna när mina ungdomar berättar saker, och jag ska försöka låta bli att "fastna i frågande".